Som alltid när man upplever mycket
nytt på en kort tid känns mina fyra veckor i Ghana både som ett ögonblick och
som en evighet på samma gång. Under hela tiden har jag haft både stunder av
hemlängtan och stunder då jag undrat hur jag någonsin ska kunna anpassa mig
till Finland igen.
Redan på måndag kändes det lite
vemodigt att tassa till trotron på morgonen. N tog den nästsista chansen
tillfältarbete och åkte till sjukhuset där hon den här gången faktiskt fick ta
prover själv av patienterna och inte bara observera. Jag stannade på forskningscentret
och började förbereda vår presentation, som det var sagt att vi skulle hålla på
onsdag eller torsdag. När fältarbetarna återvände, extraherade vi DNA från
proverna, men N missade största delen av arbetet då hon åt sin försenade dryga lunch
och jag fick inte göra särskilt mycket den dagen. När extraheringen var på
slutrakan ringde K, som bestämt sig för att komma till campus, och sade att hon
och kill-S precis stigit av taxin och kom gående mot forskningscentret. Vi hann
precis bli klara med arbetet när de hann fram, och jag bad om lov att få gå
tidigare då jag inte riktigt hade något mer att göra. Vi bestämde oss för att
se hur campusets pool såg ut, och N hängde på. Hon och jag ville inte simma, så
vi behövde inte betala 10 cedis inträde.
Poolen var jättestor med ett högt
hopptorn (10 meter?). När den byggdes hade den säkert sett jättefancy ut, men
nu var den ganska smutsig, och de flesta av träsolstolarna längs kanten var
trasiga. En lustig poolkille stod och fiskade upp grön substans ur bassängen
och blev glad när vi kom till den tomma polen. K och S simmade och hoppade, och
när poolkillen tappade sin håv i vattnet och var för långsam för att hinna
fånga den innan den sjönk till bottnen gick också han och bytte om och hoppade
i, med chockrosa simglasögon på huvudet. Sedan tog han en blekorange
livräddningsring och började fiska smuts medan han simmade runt i stället.
Snart ringde T, vars sista dag
före avfärden från Ghana detta var, och undrade om vi tänkte stanna länge nog
för att han skulle hinna med. Han slängde sig i en taxi och var vid poolen inom
en halvtimme. Han hade också med sig en vattentät kamera, så N och jag fick ta
bilder när de hoppade i vattnet och försökte stå på varandras axlar. När det
började skymma tog vi taxi tillbaka till centrum, där killarna skulle köpa
ingredienser för att laga mat. Utanför supermarketen – som faktiskt kan räknas
som en supermarket även i finska mått, köpte jag en avokado av en kvinna. Sedan
promenerade vi till sjukhusområdet. S lärde mig laga samma tunisiska rätt som
han lagat en vecka tidigare, ojja, med tomat, paprika, lök, harissa, vitlök,
olivolja och ägg, och den var igen fantastiskt god trots att vi lagade så
mycket att det nästan inte rymdes i stekpannan och äggulorna måste söndras. T
lagade en portugisisk risrätt med räkor, och det var gott åtminstone före han
satt in räkorna, sedan smakade jag inte på det mer. Men portvinet var
gott. Kvällen till ära hade jag tagit
med mig en av mina två flaskor salmari, och förvånansvärt många tyckte faktiskt
om det. Vi fick också våra certifikat på utfört utbyte från komittén, så att vi
skulle hinna få dem undertecknade före avfärden från Kumasi.
Från och med tisdagen hade jag svårt
att motivera mig själv till själva utbytet, eftersom det inte riktigt finns så
mycket kvar för mig att göra på forskningscentret och för att gruppen börjar
splittras då alla en efter en lämnar Kumasi. På tisdagen fick jag feedback på
min artikel och jobbade vidare på presentationen, så jag hade lite jag kunde
göra, men vi ville alla fyra gå till kulturcentret och köpa hämtningar. Normalt
brukar vi göra laboratoriearbete huvudsakligen på eftermiddagen, men N bad att
vi skulle ta itu med det lilla vi hade att göra på förmiddagen, och sedan fick
vi lov att lämna labbet efter lunch. Men under lunchen började det regna något
fruktansvärt, så vi väntade tills det allra värsta var över först. Helt och
hållet slutade det ändå inte, och att gå till campustaxin på den oasfalterade
vägen utan att få klimpar av röd lera på skorna var omöjligt.
På grund av vädret beslöt vi oss
för att ta en taxi istället för en trotro, och kom direkt till kulturcentret.
Regnet började lätta, och vi hittade alla ganska bra med hämtningar. Jag köpte
också en födelsedagsgåva åt K, som har födelsedag idag. Senare på kvällen
samlades vi alla i killarnas rum igen. K var hos sömmerskan för att hämta sin
klänning och jumpsuit, men med alla ändringar som behövde göras (bland annat
var jumpsuiten sydd för en afrikansk rumpa trots att sömmerskan tagit och
skrivit upp alla mått i en anteckningsbok) tog det flera timmar innan hon kom
till hostellet. Till slut var hon ändå ganska nöjd i sin gula jumpsuit med
blågrönt bladmönster.
På onsdag morgon var det dags att
säga hejdå till K, som under dagen skulle åka till Accra för att möta sin
pojkvän som kom till Ghana för två veckor. Några utisar for också till den lilla fiskarbyn och strandorten Busua samma
dag. Det kändes verkligen trögt att ta sig till forskningscentret, men den
dagen skulle N och jag hålla vår presentation om utbytet för de andra på
centret, så det var bara att bita ihop. Jag tog med mig några rågknappar och
min salmiaksask för att göra morgonen lite roligare med att se vad folk tyckte
om dem.
N och jag använde förmiddagen på
att färdigställa våra slides och jag kompletterade min artikel enligt den
feedback jag fått dagen innan. På eftermiddagen höll vi vår presentation, som
alla verkade nöjda med fast ingen riktigt lyckats förklara vad som förväntades
av den. Från början trodde vi att det var meningen att vi skulle presentera
studien och de få resultat vi fått hittills, men när jag frågade vår handledare
vad som förväntades så verkade han mer intresserad av vårt utbyte som
upplevelse, så i slutändan låg tyngdpunkten mer på vad vi personligen har lärt
oss, och vi avslutade presentationen med bilder från våra veckoslutsresor.
Tydligen var det ungefär rätt.
N och jag for igen lite tidigare
från forskningscentret, för vi hade inget att göra när jag skickat in den
nyaste versionen av min artikel och N ville gå på nytt till klädmarknaden där
jag köpte min klänning i början av utbytet. S och E var tvungna att stanna
kvar, och bad mig att försöka hinna gå och kopiera upp loggböcker åt dem på
sjukhusområdet innan kopieringsmaskinerna framför ett av hostellen packades
ihop för dagen.
Både N och jag var på gott humör
och lättade efter presentationen, och det gjorde kommunikationen med
försäljarna enklare och verkade till och med påverka priserna. En försäljare
sade rakt ut att han gillade hur vi log och pratade med folk. N visste också
ganska noga var hon var ute efter, så hennes shopping gick ganska snabbt och
smärtfritt.
Tillbaka på sjukhusområdet hade
jag missat kopieringskillarna, men en man pekade på ett träd utanför
hostellområdets portar, bakom sjukhuset, och sade att jag skulle gå till trädet
och fråga efter någon som kan ta kopior. Jag klättrade upp för trapporna och
gick genom porten och fram till trädet, där tre män satt på en bänk. När jag
frågade om de visste var jag kunde ta kopior pekade de in bakom ett hus, och där
hittade jag mycket riktigt ett ställe där far och dotter tog kopior för 20
pesewas per pappersark.
På kvällen var det tänkt att ha
det egentliga international food and drinks-partyt som vi tjuvstartat med lite
för T:s skull, men eftersom tre av flickorna, inklusive den andra finskan, var
hos sömmerskan för att hämta av sina klänningar, antog vi att det skulle bli
ganska sent och såsigt, vilket det också blev. För det första var det
egentligen tänkt att festen skulle vara hemma hos en av kommittémedlemmarna som
hade en ugn, och vi hade tänkt baka bullar där, men eftersom det var
strömavbrott utanför det generatorförsedda sjukhusområdet fick vi använda köket
i ett obebott hostellrum istället. Där fanns förstås ingen ugn, men vi beslöt
oss för att representera Finland med plättar med blåbärssylt istället, vid
sidan av salmiak, turkisk peppar, salmari och rågknappar.
Köksredskapen och kokplattorna
var i så full användning och besöket hos sömmerskan hotade ta så länge att vi
började fundera på att skippa plättarna helt och hållet, men sedan ändrade vi
oss när tjejerna kom tillbaka och började mitt i natten laga plättar i alla
fall när de flesta rätterna var slut. Vi blandade ägg, mjölk, mjöl, salt och
kardemumma i en kastrull och hällde i brist på redskap över det i en tom
vattenflaska som vi skakade tills klimparna försvann (något som min farmor har
lärt mig). Det gick förvånansvärt bra, och alla tyckte om både plättarna och
blåbärssylten.
Det blev väldigt sent, men det
kändes som det enda rätta. På torsdagen for nästa gäng människor till Busua,
och nu var det bara N och jag kvar i vårt rum. N ville åka en sista gång till
fältet på torsdagen, så vi steg ändå upp i tid och for till campus, till
skillnad från de andra två, som kom senare. Den sista trotroresan till Tek
junction. Jag fick ännu en sista rond feedback på min kompletterade artikel och
skrev enligt den sista version. Till lunch åt jag min sista portion
redredportion på forskningscentrets restaurang, och när N kom tillbaka från
sjukhuset gjorde vi den sista DNA-extraktionen och tog lite bilder i labbet och
utanför det. Sedan stack vi iväg för att försöka hinna till campusets
postkontor, men det hade (tydligen som vanligt) stängt i förtid. Istället gick
vi till bokhandeln intill och tittade på vykort. De var inte särskilt fina
(underligt, det skulle finnas en massa intressanta motiv att göra ghanavykort
av och så är det mesta intetsägande byggnader på campus som jag inte har någon
relation till alls).
På torsdag kväll hade vi mycket
att göra: jag ville packa så mycket som möjligt inför fredagens avfärd till
Busua, och så skulle jag och tre andra tjejer till sömmerskan för att hämta
våra klänningar. Eftersom de andra fått vänta hos sömmerskan i evigheter då en
del av kläderna inte ens var färdiga då de kom, ringde jag och kollade hur
långt hunna våra var. Och bra att jag gjorde det, eftersom hon hade blandat
ihop våra namn och tänkt sig att lämna N:s klänningar till fredagen, då vi redan
skulle vara på väg bort. Klänningarna skulle vara klara vid niotiden, så vi beslöt
att åka ditåt omkring nio.
Innan dess ville den österrikiska
vegetarianen, som varit fast hos sömmerskan hela kvällen innan, göra sin
efterrätt åt oss. När jag packat lite köpte jag yamfranskisar och lite matsäck
för morgondagen och gick sedan till killarnas rum där hon kockade.
När det var dags att ta sig till
sömmerskan var vi så trötta och det var redan så mörkt att vi beslöt oss för
att ta en taxi. Resan tog länge, eftersom det av någon anledning fortfarande
fanns trafikstockningar, men vi kom tryggt fram för 15 cedi (3-4 euro). Fast vi
kom redan halv tio var nästan alla kläderna faktiskt färdiga, men vissa behövde
så mycket förändringar att vi inte kom därifrån före halv två på natten. Mina
två klänningar var jag nöjd med som de var, så när som på att den ena behövde
vidgas en aning för att dragkedjan skulle gå fast. Den stackars sömmerskan hade
inte sovit många timmar förra natten och planerade att den här natten sova en
timme, eftersom hon ännu efter oss hade klänningar att sy till nästa dag. För
att sy en kort klänning bad hon 25 cedi (cirka 5-6 euro) inklusive fodertyg,
knappar och dragkedjor. Samma pris har jag hört av andra som anlitat sömmerskor
i Ghana, men jag tyckte ändå det var alldeles för billigt och lät växeln vara.
Sömmerska ringde till och med oss en pålitlig taxichaufför som väntade med oss
tills vi var klara och körde oss tillbaka för bara 15 cedi igen, mitt i natten.
Mer eller mindre nöjda men alla lika trötta kom vi så tryggt tillbaka till
hostellet för vår sista natt där (utom för U som inte kom till Busua).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar