På måndag morgon åt vi vår sista pannkaksfrukost på hostellet i Busua, och så packade vi och gick till stranden för att beställa smörgåsar till lunch då vi visste att det skulle ta en evighet. Jag försökte ännu leta rätt på juice man för att få min växel, men medvetet eller omedvetet lyckades han gömma sig för mig.
Eftersom vi var 6 som skulle till Accra nu med alla väskor behövde vi två taxin till bussationen i Takoradi. Vi hade samma otur som i Kumasi: det fanns bara tre platser kvar i bussen som stod där, så vi fick vänta på nästa igen. Under bussresan ringde vi omkring för att försöka hitta ett billigt ställe att övernatta på i Accra, eftersom studenthostellet där inte kunde inkvartera mig, N och den andra finska flickan M. Vi beslöt oss för att boka sängar på ett annat hostell istället, där N sovit medan hon förgäves väntat på sitt borttappade bagage under sina första dagar i Ghana.
Ganska snart började N må illa och spy. Nästan framme i Accra var det så illa att vi måste stanna bussen så att hon kunde gå ut en stund. Så placerade vi henne längst fram i bussen tills vi kom fram. I Accra försökte vi hitta en taxi, hålla reda på bagaget och undvika att tappa bort varandra medan X:s kompis föll i en lerpöl och N låg och kastade upp på trottoaren. När vi hittat en taxi som gick med på att lämna av oss tre på hostellet och sedan föra S till Tema, en liten by intill Accra där hon hade en vän, hade vi tappat bort killarna och hade ingen chans att flytta allt bagage över gatan och hålla ett öga på N samtidigt. På något sätt löste sig situationen och vi sade snabbt hejdå till killarna, stuvade in oss själva tillsammans med kappsäckar, ryggsäckar och handväskor i taxin och for iväg. Vi fick stanna också taxin en gång för att N skulle få spy, och på hostellet bad hon att få byta sin säng mot ett singelrum. I åttapersonersrummet där M och jag sov fanns två nittonåriga norska flickor som nyss kommit till Ghana för att frivilligarbeta i tre månader. De verkade ha en liten kulturchock, men vi lugnade dem och berättade om alla underbara saker vi sett och varit med om under resan. Vi bjöd dem med oss till en indisk restaurang nära hostellet som min guidebok prisade, men den visade sig vara stängd, så vi åt istället på hostellets egen restaurang.
N:s magproblem visade sig vara mer än åksjuka: det blev bara värre. Vi försökte få i henne lite elektrolytlösning, men hon vägrade dricka ens vatten. Vi lämnade henne med en fräsch 1,5 litersflaska kallt vatten och kom överens om att kolla hur hon mådde nu och då.
Halv ett på natten hade jag ännu inte somnat, så jag gick en vända ner till N:s rum för att se hur det gick. Där hittade jag henne med ett sår i hakan och en lite förkortad framtand. Hon sade att hon svimmat på toaletten när hon gått för att spy. Jag ringde och väckte M och bad henne komma ner, och hon tittade på tänderna och såret och putsade och plåstrade om. Det var inga allvarligare skador men vi var förstås lite förskräckta. Jag bad receptionisten att låsa upp restaurangen så att vi fick ett sugrör, för N orkade inte sitta upp och dricka. Nu lyckades vi också få i henne lite elektrolytlösning. Vi borde förstås ha övertalat henne att dricka tidigare, så skulle kanske olyckan inte ha skett.
Tillbaka i vårt rum blev också M magsjuk, och jag fick gå ner några gånger under natten och köpa vatten från restaurangen. N hade slutat spy, men mådde fortfarande dåligt. Nästa morgon bad M mig åka med i taxin till flygfältet för att kolla att hon klarade sig dit, och det gjorde jag. Åsynen av British Airways check-in fick hemlängtan att välla över mig, och det var svårt att lämna M där och ta taxin tillbaka till hostellet. Det hade varit en fruktansvärd natt och det var ännu nästan tolv timmar tills jag skulle få stå där i check-in -kön.
Tillbaka på hostellet fick jag min första varma dusch på fem veckor, och höll på att bränna mig. Kranarna var som vanligt av engelsk typ, med skild kran för varmt och kallt, men på alla ställen jag hittills varit i Ghana betydde den röda eller blå ringen på kranen ingenting, om det ens fanns två alternativ. Här blev vattnet ändå varmt efter en stund, men jag blev så överrumplad av att få varmt vatten över mig att jag inte förstod att reagera innan det blivit nästan skållhett. Nå, ingen större skada skedd eftersom trycket var så dåligt.
N mådde som tur bättre och lyckades äta lite frukost. Jag var ännu rädd att också jag skulle börja kasta upp och få diarré, men frukosten gick bra för mig också. Jag var ändå fruktansvärt trött och olustig efter natten, och stannade på hostellet hela dagen fast N träffade en vän i Accra. På hostellet fanns en pensionerad gammal hippie som kommit till Ghana för att stanna i två veckor, han ville se sig om i världen sade han. Jag spenderade tiden dels med att lyssna på musik och titta på webb-tv, dels med att tala med denna gamla hippie och några ghananer på hostellets terass. Accra lockade mig inte alls den dagen, men jag får se mig om i huvudstaden en annan gång.
Trafiken i Accra var förskräcklig till och med jämfört med Kumasi, så jag ringde taxi redan klockan 18 fast mitt flyg gick 22:50 20 minuter från hostellet. Mitt mål var att vara minst tre timmar i förtid på flygfältet, eftersom alla sagt att köerna där rör sig så fruktansvärt långsamt. Det tog nog mindre än en timme att komma fram, men det var ändå skönt att vara i tid. Framför check-in stod några anställda och vägde folks bagage. Jag försökte ställa mig i kö för att få min väska vägd men misslyckades gång på gång. Till slut vinkades jag fram till en våg. Min väska vägde lite på 15 kg, bara några hundra gram mer än jag kom, trots allt jag köpt i Ghana, men kanske blåbärssylten faktiskt vägt nästan lika mycket. Jag fick en handskriven lapp där det stod 16 och blev viftad mot en disk.
Där stod en kille och tittade ut i luften i ett par minuter, innan han kände sig beredd att checka in min väska. Han kollade mitt pass och boarding card men verkade inte alls intresserad av den lilla 16-lappen som jag köat så länge för att få. Han pekade lite halvhjärtat med handen framför sig och sade att jag skulle till gate 1. Jag hittade en trappa till andra våningen där folk stod och skrapade sig i huvudet över de där blanketterna igen för att bli genomsläppta till gränskontrollen. Tjänstemannen i en av de många akvarierna frågade vad jag lärt mig i Ghana och tog en bild av mig. Tydligen hade de skrivit i mitt pass när jag kom att jag skulle vara i Ghana bara i 30 dagar, men det blev inga problem och mitt 90 dagars visum var förstås i kraft.
Security checken bestod av två uppsättningar väskröntgen och metalldetektor. Jag tror jag var den enda som tog fram min minigrip-påse med väskor inför kontrollen trots att det fanns en liten plansch om vätskebestämmelserna i ett hörn. Jag fick också känslan av att metalldetektorn inte fungerade, eftersom jag blev kroppsvisiterad även om ingenting pep eller blinkade när jag gick igenom porten.
I avgångshallen fanns shoppar med souvenirer och resedynor i afrikanska mönster, men den var inte stor. Allt hade gått relativt smidigt på flygfältet så jag fick vänta ett bra tag. Väl ombord på flyget somnade jag nästan genast. Den här gången väckte personalen mig bara med middagen vid ghanansk midnatt ungefär, inte med frukosten på morgonnatten. Det var också andra som missade den, men de som bad om den fick den vänligt serverad i efterskott. Själv var jag för trött för att bry mig, då detta var min andra stökiga natt i rad.
På Heathrow kände jag mig redan hemma. Bara det faktum att jag visste hur och att saker fungerade kändes alldeles underbart. När jag satt i bussen från terminal 5 till terminal 3 och stirrade utmattat på den animerade videon om hur smidigt det är att byta flyg här kom jag på mig själv med att tänka att jag älskar det flygfältet.
Efter att ha gått genom en security check igen och borstat tänderna styrde jag stegen raka spåret mot Eat. för att äta min efterlängtade hummus-falafel -wrap och, aah, en sojacappuccino! Jag märkte att folk tittade konstigt på mig, men jag kunde inte låta bli att le som ett fån åt de här smakupplevelserna, underbart vardagliga delikatesser.
Några timmar senare vid gaten till helsingforsflyget var jag plötsligt omgiven av vanliga finländska londonresenärer, shoppare, som inte hade en aning om vilket äventyr jag varit med om. Det kändes väldigt underligt. Under den senaste månaden hade ju alla obrunin jag träffat på varit med om liknande afrikanska vardagsäventyr som jag, och det fanns ett slags omedelbar gemenskapskänsla som bottnade i denna förståelse för varandras erfarenheter. Nu kände jag mig plötsligt istället som ett solbränt, smutsigt och utmattat undantag bland dessa bleka, utvilade och uppiffade människor.
Nästan hela den andra flygresan sov jag som en hund, med ett halvt öga på skärmen för att se om planet var i förtid eller försenat. Jag vet inte om jag någonsin väntat så otåligt på landningen, samtidigt som jag var lite stressad då jag tappat bort min finländska SIM-kort i Ghana och inte hade något enkelt sätt att kontakta min pojkvän, som skulle möta mig.
Min väska var bland de första som uppenbarade sig på bagagebandet och jag tog den och nästan sprang till ankomsthallen... dit ingen ännu hunnit fram för att möta mig. Planet hade varit lite grann i förtid. Men snart fick jag syn på pojkvän och lillebror. Nu var mitt äventyr slut för den här gången.
Eftersom vi var 6 som skulle till Accra nu med alla väskor behövde vi två taxin till bussationen i Takoradi. Vi hade samma otur som i Kumasi: det fanns bara tre platser kvar i bussen som stod där, så vi fick vänta på nästa igen. Under bussresan ringde vi omkring för att försöka hitta ett billigt ställe att övernatta på i Accra, eftersom studenthostellet där inte kunde inkvartera mig, N och den andra finska flickan M. Vi beslöt oss för att boka sängar på ett annat hostell istället, där N sovit medan hon förgäves väntat på sitt borttappade bagage under sina första dagar i Ghana.
Ganska snart började N må illa och spy. Nästan framme i Accra var det så illa att vi måste stanna bussen så att hon kunde gå ut en stund. Så placerade vi henne längst fram i bussen tills vi kom fram. I Accra försökte vi hitta en taxi, hålla reda på bagaget och undvika att tappa bort varandra medan X:s kompis föll i en lerpöl och N låg och kastade upp på trottoaren. När vi hittat en taxi som gick med på att lämna av oss tre på hostellet och sedan föra S till Tema, en liten by intill Accra där hon hade en vän, hade vi tappat bort killarna och hade ingen chans att flytta allt bagage över gatan och hålla ett öga på N samtidigt. På något sätt löste sig situationen och vi sade snabbt hejdå till killarna, stuvade in oss själva tillsammans med kappsäckar, ryggsäckar och handväskor i taxin och for iväg. Vi fick stanna också taxin en gång för att N skulle få spy, och på hostellet bad hon att få byta sin säng mot ett singelrum. I åttapersonersrummet där M och jag sov fanns två nittonåriga norska flickor som nyss kommit till Ghana för att frivilligarbeta i tre månader. De verkade ha en liten kulturchock, men vi lugnade dem och berättade om alla underbara saker vi sett och varit med om under resan. Vi bjöd dem med oss till en indisk restaurang nära hostellet som min guidebok prisade, men den visade sig vara stängd, så vi åt istället på hostellets egen restaurang.
N:s magproblem visade sig vara mer än åksjuka: det blev bara värre. Vi försökte få i henne lite elektrolytlösning, men hon vägrade dricka ens vatten. Vi lämnade henne med en fräsch 1,5 litersflaska kallt vatten och kom överens om att kolla hur hon mådde nu och då.
Halv ett på natten hade jag ännu inte somnat, så jag gick en vända ner till N:s rum för att se hur det gick. Där hittade jag henne med ett sår i hakan och en lite förkortad framtand. Hon sade att hon svimmat på toaletten när hon gått för att spy. Jag ringde och väckte M och bad henne komma ner, och hon tittade på tänderna och såret och putsade och plåstrade om. Det var inga allvarligare skador men vi var förstås lite förskräckta. Jag bad receptionisten att låsa upp restaurangen så att vi fick ett sugrör, för N orkade inte sitta upp och dricka. Nu lyckades vi också få i henne lite elektrolytlösning. Vi borde förstås ha övertalat henne att dricka tidigare, så skulle kanske olyckan inte ha skett.
Tillbaka i vårt rum blev också M magsjuk, och jag fick gå ner några gånger under natten och köpa vatten från restaurangen. N hade slutat spy, men mådde fortfarande dåligt. Nästa morgon bad M mig åka med i taxin till flygfältet för att kolla att hon klarade sig dit, och det gjorde jag. Åsynen av British Airways check-in fick hemlängtan att välla över mig, och det var svårt att lämna M där och ta taxin tillbaka till hostellet. Det hade varit en fruktansvärd natt och det var ännu nästan tolv timmar tills jag skulle få stå där i check-in -kön.
Tillbaka på hostellet fick jag min första varma dusch på fem veckor, och höll på att bränna mig. Kranarna var som vanligt av engelsk typ, med skild kran för varmt och kallt, men på alla ställen jag hittills varit i Ghana betydde den röda eller blå ringen på kranen ingenting, om det ens fanns två alternativ. Här blev vattnet ändå varmt efter en stund, men jag blev så överrumplad av att få varmt vatten över mig att jag inte förstod att reagera innan det blivit nästan skållhett. Nå, ingen större skada skedd eftersom trycket var så dåligt.
N mådde som tur bättre och lyckades äta lite frukost. Jag var ännu rädd att också jag skulle börja kasta upp och få diarré, men frukosten gick bra för mig också. Jag var ändå fruktansvärt trött och olustig efter natten, och stannade på hostellet hela dagen fast N träffade en vän i Accra. På hostellet fanns en pensionerad gammal hippie som kommit till Ghana för att stanna i två veckor, han ville se sig om i världen sade han. Jag spenderade tiden dels med att lyssna på musik och titta på webb-tv, dels med att tala med denna gamla hippie och några ghananer på hostellets terass. Accra lockade mig inte alls den dagen, men jag får se mig om i huvudstaden en annan gång.
Trafiken i Accra var förskräcklig till och med jämfört med Kumasi, så jag ringde taxi redan klockan 18 fast mitt flyg gick 22:50 20 minuter från hostellet. Mitt mål var att vara minst tre timmar i förtid på flygfältet, eftersom alla sagt att köerna där rör sig så fruktansvärt långsamt. Det tog nog mindre än en timme att komma fram, men det var ändå skönt att vara i tid. Framför check-in stod några anställda och vägde folks bagage. Jag försökte ställa mig i kö för att få min väska vägd men misslyckades gång på gång. Till slut vinkades jag fram till en våg. Min väska vägde lite på 15 kg, bara några hundra gram mer än jag kom, trots allt jag köpt i Ghana, men kanske blåbärssylten faktiskt vägt nästan lika mycket. Jag fick en handskriven lapp där det stod 16 och blev viftad mot en disk.
Där stod en kille och tittade ut i luften i ett par minuter, innan han kände sig beredd att checka in min väska. Han kollade mitt pass och boarding card men verkade inte alls intresserad av den lilla 16-lappen som jag köat så länge för att få. Han pekade lite halvhjärtat med handen framför sig och sade att jag skulle till gate 1. Jag hittade en trappa till andra våningen där folk stod och skrapade sig i huvudet över de där blanketterna igen för att bli genomsläppta till gränskontrollen. Tjänstemannen i en av de många akvarierna frågade vad jag lärt mig i Ghana och tog en bild av mig. Tydligen hade de skrivit i mitt pass när jag kom att jag skulle vara i Ghana bara i 30 dagar, men det blev inga problem och mitt 90 dagars visum var förstås i kraft.
Security checken bestod av två uppsättningar väskröntgen och metalldetektor. Jag tror jag var den enda som tog fram min minigrip-påse med väskor inför kontrollen trots att det fanns en liten plansch om vätskebestämmelserna i ett hörn. Jag fick också känslan av att metalldetektorn inte fungerade, eftersom jag blev kroppsvisiterad även om ingenting pep eller blinkade när jag gick igenom porten.
I avgångshallen fanns shoppar med souvenirer och resedynor i afrikanska mönster, men den var inte stor. Allt hade gått relativt smidigt på flygfältet så jag fick vänta ett bra tag. Väl ombord på flyget somnade jag nästan genast. Den här gången väckte personalen mig bara med middagen vid ghanansk midnatt ungefär, inte med frukosten på morgonnatten. Det var också andra som missade den, men de som bad om den fick den vänligt serverad i efterskott. Själv var jag för trött för att bry mig, då detta var min andra stökiga natt i rad.
På Heathrow kände jag mig redan hemma. Bara det faktum att jag visste hur och att saker fungerade kändes alldeles underbart. När jag satt i bussen från terminal 5 till terminal 3 och stirrade utmattat på den animerade videon om hur smidigt det är att byta flyg här kom jag på mig själv med att tänka att jag älskar det flygfältet.
Efter att ha gått genom en security check igen och borstat tänderna styrde jag stegen raka spåret mot Eat. för att äta min efterlängtade hummus-falafel -wrap och, aah, en sojacappuccino! Jag märkte att folk tittade konstigt på mig, men jag kunde inte låta bli att le som ett fån åt de här smakupplevelserna, underbart vardagliga delikatesser.
Några timmar senare vid gaten till helsingforsflyget var jag plötsligt omgiven av vanliga finländska londonresenärer, shoppare, som inte hade en aning om vilket äventyr jag varit med om. Det kändes väldigt underligt. Under den senaste månaden hade ju alla obrunin jag träffat på varit med om liknande afrikanska vardagsäventyr som jag, och det fanns ett slags omedelbar gemenskapskänsla som bottnade i denna förståelse för varandras erfarenheter. Nu kände jag mig plötsligt istället som ett solbränt, smutsigt och utmattat undantag bland dessa bleka, utvilade och uppiffade människor.
Nästan hela den andra flygresan sov jag som en hund, med ett halvt öga på skärmen för att se om planet var i förtid eller försenat. Jag vet inte om jag någonsin väntat så otåligt på landningen, samtidigt som jag var lite stressad då jag tappat bort min finländska SIM-kort i Ghana och inte hade något enkelt sätt att kontakta min pojkvän, som skulle möta mig.
Min väska var bland de första som uppenbarade sig på bagagebandet och jag tog den och nästan sprang till ankomsthallen... dit ingen ännu hunnit fram för att möta mig. Planet hade varit lite grann i förtid. Men snart fick jag syn på pojkvän och lillebror. Nu var mitt äventyr slut för den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar