Veckoslut i paradiset

På fredag morgon var det sagt att vi skulle starta mot Mole National Park klockan 8 prick. För säkerhets skull steg jag upp klockan 6:30 för att packa mina saker och gick ner till stället där man kan få ägg med bröd till frukost. Nästan hela gruppen var där, både vi som skulle till Mole och de som stannade i Kumasi och gick till sjukhuset på fredagen. Kvinnan som säljer frukosten stekte glatt ägg efter ägg och hade blivit så god vän med klinik-utisarna att hon gav mig två engångsskedar för resan gratis, fast hon normalt tar betalt 20 pesewas även om man skulle köpa något som man behöver en sked för att äta.

Bussen var som väntat över en timme försenad, samma lilla gröna japanska buss som vi hyrt för resan till Cape Coast. Av ghananerna följde denna gång bara två killar med, och sällskapet var annars också så litet att bussen blev bara halvfull – inte mig emot. Resan till Mole från Kumasi tar med ett par korta pauser och en snabb chaufför mellan 7 och 8 timmar och vi ville gärna hinna fram före solen skulle gå ner, så vi var glada att chauffören inte var mer försenad än vad han var.

Vi gjorde ett längre stopp på vägen för lunch, i Kintampo, där vi varit ett par veckor tidigare för att titta på vattenfallet. På rastplatsen fanns två restauranger som inte sålde någon annan vegetarisk mat än ris (som jag är innerligt trött på), så jag höll mig till mina medhavda burkbönor och bröd. Vi gick runt lite på rastplatsen, där det också fanns människor som sålde bröd, frukter och grillat kött. Den grekiska killen D pekade frågande på några frukter och undrade om jag visste vad det var, och gissa om jag blev glad när jag insåg att det var mango! Mindre och smutsigare än i Finland, men visst, mango. Jag har hört att de ska vara jättegoda här, och ångrade mig så gruvligt när jag inte köpte dem första och dittills enda gången jag sett dem till salu på gatan. Kvinnan hade ordnat dem i grupper om fem, och man fick bara köpa frukterna i dessa grupper. Jag klämde mig fram till den mjukaste mango jag hittade och köpte dess hög för 10 cedi. D lånade M:s fällkniv och skalade och skar upp mangon åt mig. Den var lite rå, och i Finland skulle en mango som såg ut så inuti inte smakat mycket alls, men den här smakade mer än den mognaste mango jag ätit i Finland. Så gott!

Resten av mangona.

Allteftersom vi åkte norrut blev de olika varianterna av kyrkor färre medan moskéerna blev flera. Fortfarande var största delen av kvinnorna barhuvade och iklädda kortärmade kläder, men fler och fler bar olika typer av slöjor i fantastiska afrikanska mönster och vackra färgkombinationer.

Vi kom fram till Mole i god tid före skymningen, och fick genast en nära naturen-upplevelse när en av killarna som råkade ha mat i handen blev attackerad av en babian. Omkring motellet vistas också några vårtsvin, men de verkade helt fredliga trots att de såg potentiellt skrämmande ut. Efter att vi råddat klart med rummen på naturparkens motell och beställt mat inför kvällen på dess restaurang (de var mycket tydliga med att man absolut måste beställa maten i förväg och att Africa time inte gäller i Mole utan att vi måste komma och äta prick klockan 19) hade vi tid att beundra utsikten över parken och testa den inte helt rena men ändå uppfriskande poolen.

Panorama från utsiktsplatsen.

Småningom började solen gå ned, men det var rätt mulet.

När jag kom ut ur vårt rum efter att solen gått ner hamnade jag i en flygolycka med en av de här filurerna. De verkade helt korkade och krockade med allting stup i kvarten.

Babianer.

Pumba.

När solen gått ner blev vädret allt mer mulet. Vi satt på restaurangen och började se allt fler blixtar i olika färger på den svarta himlen. Hela natten hällregnade det, och vi undrade hur det skulle gå med det två timmar långa vandringssafari vi planerat att gå på morgonen därpå, men regnet lugnade sig under natten och när vi vandrade iväg efter den gevärsutrustade vildmarksguiden var det redan uppehåll. Savannen var ändå fortfarande våt och lerig, men jag var helt uppslukad av dess skönhet.

I parken finns förutom guider också patruller som vandrar omkring för att söka efter elefanter, och genom tät telefonkontakt försöker man öka sannolikheten att få se en elefant för besökarna. Regn brukar tydligen göra att elefanterna gärna delar på sig någonstans inne bland träden, och vid vattenhålen såg vi bara spår av dem och en bajshög som mosats ut av regnet och alltså inte var färsk.

Stor fot - liten fot.

Efter över en timmes vandring fick sätta fart på, för teamet hade trots allt lyckats hitta en elefant lite längre bort. Vi skyndade längs en väg och in genom det plaskiga gräset mellan träden och när jag väjde för trädgrenarna och gjorde kameran beredd nästan darrade jag av förväntan. Vi närmade oss en livslevande elefant i naturlig miljö! En annan grupp som rörde sig med jeep hade också kommit in för att se elefanten, och framför allt deras guide var väldigt högljudd. Elefanten var i rörelse och på väg bortåt, men vi lyckades få en god skymt av den. Den var mycket större än jag föreställt mig och fantastiskt vacker, och jag fällde en tår av lycka när jag såg hur den lugnt och fritt promenerade omkring i sitt vackra hem.

Efter att ha sett elefanten kunde vi nöjda återvända till motellet för duscha (i det rinnande men väldigt långsamt rinnande vattnet), äta den inkluderade frukosten (omelett, bröd, sylt och "tea") och ta ett dopp i poolen. Det började regna lite igen, när vi kom tillbaka så vi beslöt oss för att hoppas på uppehåll på eftermiddagen och ta ett jeepsafari då. Jag lämnade min kamera på motellet för att försäkra att laddningen skulle hålla för nästa safari, när vi bjöd med oss en grupp volontärer från olika länder i vår buss för att åka till en moské i den närbelägna byn Larabanga (googla för fina bilder på moskén). En av tjejerna i gruppen var från Finland och överlycklig över att få tala finska igen, och en annan var norska, och med henne gick kommunikationen utmärkt på respektive modersmål, vilket jag i min tur uppskattade.

När vi kom till byn blev vi mötta av barn i alla åldrar som ville hålla våra händer och prata med oss. Vi betalade 5 cedi för att få guidning omkring moskén, men jag kunde inte uppfatta mycket av vad guiden sade för alla barnen. Han visade oss ett hus av lera och kobajs och beskrev hur det byggts upp och hur länge det tagit. I golvet fanns en liten grop, precis stor nog att sitta i, som var till för att bada i.

När turen var slut blev det allt tydligare hur barnen användes för att be oss om pengar, eller vad som helst annat de kunde tänka sig att vi skulle ge dem från vattenflaskor till pennor. Vi såg hur de vuxna skickade barnen mot oss, och alla samtal vi förde med tonåringarna mynnade plötsligt ut i en begäran om pengar till det ena eller det andra när de märkte att vi snart var på väg. Bussen stannade till vid ett gatukök där till slut ganska många vågade köpa mat (spaghetti eller ris med kokt ägg), men jag har lite svårt för hur insidan av plastpåsen som maten säljs i behandlas med samma otvättade händer som pengarna, och den här mannen skalade till och med de kokta äggen i samma veva. Jag föredrog att äta en för landet dyr (3 euros) sallad på restaurangen i Mole istället.

Medan jag väntade på att min sallad skulle tillagas gick jag till rummet efter bröd och nötter att äta till. Medan folk sprang in och ut i rummet blev dörren öppen för två minuter, och när jag vände mig om stod plötsligt en babianmamma med sin bebis på magen rakt framför mig. Den sprang in längst in i rummet och jag sprang efter den ock skrek åt den att gå ut. Den stannade vid bordet där vi hade våra matpåsar och tittade menande på mig medan den sträckte ut ena handen och nappade åt sig den andra finska flickans påse med semlor. Sedan sprang den ut igen och kastade omkring brödet på gården. När den bestulna finskan sprang ut efter apan samlade den snabbt ihop alla semlorna i sin mun, tog ett tag om sin baby och sprang iväg.

Både jag och min Kumasi-rumskompis M blev ännu attackerade och bestulna på bröd av babianer kort efter det stora brödrånet. Jag var på väg med mitt bröd och mina nötter till restaurangen när en apa plötsligt hoppade fram, tog tag i min klänning och skickligt nappade brödet ur min hand. Sekunder senare hörde jag M ropa på hjälp bakom mig när också hon blev attackerad och rånad på hela sin limpa.

Efter att vi ätit medhavd och beställd mat var det snart dags för eftermiddagssafarit med jeep. Vi var så många att vi fick dela upp oss i två bilar, och vi fick med oss en liten flicka från Larabanga som kommit till parken med en spansk kille som hängde med vår grupp. Hon satt på den första bänken uppe på jeepens tak mellan mig och den tyska tjejen U, som lånade sin kamera åt henne. Chlorocebus sabaeusarna var så aktiva att vi blev mer optimistiska om hur mycket djur vi skulle få se på safarit än vad vi varit tidigare – djuren gillar uppenbarligen  inte regn alls.

Termitstack och "green monkey" (Chlorocebus sabaeus)

Fler Chlorocebus sabaeus vid startpunkten för safarina.

Och visst såg vi en massa djur, både däggdjur och intressanta fåglar och till och med en reptil. Jeepen körde stundom ganska fort och vi fick ducka för trädgrenar, men chauffören saktade ofta in när vi körde förbi djur på nära håll så att vi skulle kunna ta bilder. När jeepen saktade ner kunde vi bättre höra alla de exotiska stämmorna i savannens kör av fåglar.

Allt vi såg var så fantastiskt vackert. Vattendragen, den röda sanden, de tusentals nyanserna av grönt. Och hela tiden liv och rörelse över allt. Mole är en stor park, och väldigt mångsidig. Det insåg jag redan på vandringsturen samma morgon, men fördelen med jeepen var att vi såg en mycket större del och ännu mera sinsemellan olika ekosystem med olika typer av växtlighet.

Antilop.

Djuren verkade inte alls rädda för jeeparna.

Pärlhönsen (?) sprang framför vår jeep i flera minuter innan de en efter en förstod att hoppa åt sidan.

Under hela safarit talade guiden med jämna mellanrum i telefon med andra i teamet på twi, och varje gång i mötte en annan jeep hojtade guiderna till varandra att inga elefanter synts till. Efter närmare två timmar, när safarit led mot sitt slut, började telefonsamtalen låta mer positiva och innehålla ordet "elephant" och snart till och med "elephants". Guiden sade att tiden var nästan slut, men att tre elefanter synts till där vi började vårt safari för två timmar sedan och att om vi betalar för en halvtimme till (ca 3 euro till per person) kan han nästan garantera att vi får se dem. Vi kom snabbt överens om att det var värt ett försök, även om kontanterna började ta slut för en del. Jag hade som tur pengar att låna ut.

Jag uppfattade inte vad det här var för en filur, men honom hade vi inte träffat om vi inte fortsatt vårt safari.

Chauffören tryckte på gasen och vi fick väja ännu oftare för trädgrenarna som hängde ner framför oss. Vi var alla ivriga. Snart saktade jeepen in och vi fick klättra ner från taket och skynda så tyst vi kunde in i skogen tillsammans med passagerarna från en annan jeep och deras guide. Mitt hjärta bultade igen när jag plaskade genom det dränkta gräset. Plötsligt hördes ett brak som gjorde mig rädd att elefanterna var på dåligt humör, men tätt efter guiden fortsatte jag in djupare mellan träden. Och där stod de!

Norsu <3

De bäst spenderade 3 eurona i mitt liv! Den tredje elefanten hade redan hunnit gå vidare, men två stod kvar och en till och med poserade lite för oss.

På vägen tillbaka var vi så lyckliga, men det visade sig snart att andra halvan av gruppen i den andra jeepen inte fått informationen om elefanterna i tid, så vi var tvungna att dämpa vårt jubel lite för att inte strö salt i deras sår.

Den kvällen simmade vi igen i poolen, åt middag på restaurangen och spelade dryckesspel tillsammans med volontärgruppen. Jag lärde de andra yo man yo bitch, vilket är ganska kaotiskt som dryckesspel, och de andra motellgästerna var inte så nöjda. Vi två finska medicinstuderande låg och pratade länge den kvällen medan vissa av de andra fortfarande härjade utanför. När jag till slut skulle sova, såg jag elefanter för mig när jag slöt ögonen. Den andra finska flickan sade att hon sett antiloper. Jag visste inte från förut att man kunde ha så coola bilder fästa på näthinnan, tidigare har jag bara haft spelkort, schackbräden och liknande. Men visst, jag har säkert aldrig tittat så noga på ett djur förr i mitt liv.

Hon och jag steg upp tidigt nästa morgon för att gå till utsiktsplatsen och se ifall elefanterna skulle råka komma och dricka (det påstods att de brukar göra det mellan 6:30 och 7, tydligen har inte ens elefanterna Africa time i Mole). Vi såg inga elefanter, men det var otroligt fridfullt att se solen stiga allt högre över den enorma nationalparken och antiloperna köra små spurter i sina flockar. Så tyst, jag tror inte att jag har upplevt en sådan fridfullhet på hela resan tills då. Vi satt där i nästan en timme, men det kändes som högst 10 minuter. Sedan gick vi för att äta frukost. T och M gick på ett till vandringssafari, och som tur fick de se ett par elefanter den här gången och till och med iaktta dem i en halvtimme. De var så lyckliga när de kom tillbaka.

För hemresan sålde vi de tomma platserna i vår buss till största delen av volontärgruppen, som också skulle till Kumasi och som blivit helt traumatiserade av den evighetslånga och krångliga vägen till Mole med kollektivtrafiken. Priset var mycket lägre än vad vi betalade per person för bussresan, och busschauffören tog hälften av summan, men vi fick ändå tillbaka den summa vi tvingats betala extra då några hoppat av. Dessutom var volontärerna väldigt trevliga och vi ville gärna träffa dem lite till. Tyvärr hade busschauffören utan att berätta åt oss sålt tre platser till åt några holländska turister, så en av våra ghananer fick sitta på en pall i gången och två av volontärerna på en upphöjning i främre ändan av bussen. Men busschauffören körde mycket försiktigare än vanligt och allt gick bra. I Kintampo korkade vi en till av mina mangon, nu alldeles perfekt mogen, och det mest gudomliga jag någonsin smakat.

Ett fantastiskt veckoslut med andra ord, vad mer kan jag säga. En paus från stökiga Kumasi, trevliga människor, elefanter, pool, mango. Underbart. Laddade batterier inför den sista veckan av utbytet.