Nästa morgon var det tänkt att vi
skulle träffas för frukost kring halv nio. Våra fantastiska kommittémedlemmar
hade stigit upp 5:30 och börjat steka pancakes, ägg, bacon och toast för hela
gruppen. När jag var på gården kring den tiden satt vår busschaufför i bussen
med motorn på och putsade sina skor. Han verkar verkligen gilla att hålla
motorn igång, för han satt nog där och brummade i ett par timmar. Han stängde
inte ens av motorn när han tankade (vilket han givet fick göra några gånger),
men jag tvivlar på att det var den största fara han utsatte oss för. Jag är
inte ens kapabel att oroa mig för trafikolyckor längre för att körkulturen,
vägarnas skick och antalet människor och djur som rör sig överallt är så galna
jämfört med Finland att mitt huvud svämmar över. När chauffören tutar rycker
jag inte ens till längre, fast jag vet att det betyder att det ser riskabelt
ut.
Klockan 10 började frukosten bli
kvar och vi fick sitta ner i hostellets TV-rum, med bänkar som i en vänthall på
en tågstation, och prata och plugga lite twi medan vi väntade. Vår underbara
utbyteskommitté hämtade vattenkokare och olika sorters ”tea” och juice, och vi
åt och åt tills vi höll på att spricka och packade sedan ner resterna i en kylväska
som matsäck till stranden.
Det var något speciellt med
bussfärden på vägen längs den palmbeväxta sandstranden där de salta
atlantvågorna brusade in. Hälften av utbytet bakom oss, hälften kvar och jag
insåg hur mycket jag kommer att sakna alla dessa vänner, de skumpiga
bussfärderna till dunkande hiplife, och allt jag älskar med Ghana (jag ska göra
en lista en dag).
Jag är inte en
sandstrandsmänniska, men jag älskar hav, och hade inte sett det på några
veckor. En känsla av frihet och lättnad kom över mig när vi tassade genom den
lilla trädgården med färgglada blommor längs stigar kantade av glasflaskor
nerkörda med halsen före i den röda sanden, mot det allt starkare ljudet av
vågbrus. Av med kläderna och ut i det rullande havet. Vi hoppade in i vågorna, som
var så kraftiga att de slog omkull mig flera gånger när jag glömde hålla ett
öga på vad som var på kommande.
T föreslog en joggingtur längs
stranden till Elmina Castle, som han sade skulle vara ungefär en kilometer
bort, och jag tog min kamera i ena handen och mina flipflops i den andra och
hängde på tillsammans med polska tjejen C och den tyska killen M. Jag hade
jättesvårt att bedöma den faktiska sträcka vi sprang, men bortom det lilla
mysiga badstrandsområdet med toalett, duschar, bed and breakfast, bar och
hanverksshop gränsade sandstranden fanns mer och mer kåkbyliknande
bostadsområden, och på stranden lekte lokala barn som glatt hälsade på oss. Några gamar kalasade på en död griskulting. Till slut kom vi till ett ställe där
sandstranden kapades av svårframkomliga klippor. Området vi befann oss nedanför
verkade vara en soptipp, på vilken en kåkby byggts upp. Flera magra grisar gick
och bökade i plasten. Vi var i en återvändsgränd.
En äldre man kom emot oss och T
frågade honom hur vi kommer till slottet. Tydligen kunde vi antingen korsa
soptippskåkbyn till en väg som vi kunde följa, eller gå runt klipporna genom
kåkbyn och tillbaka till stranden på andra sidan dem. C och jag var skeptiska
till båda alternativen, men tyckte inte att vi hade så mycket andra val än att
följa med killarna efter mannen upp mellan kåkarna på den stinkande soptippen.
Det var ett misstag.
Jag var inte säker på vilka av
konstruktionerna som var menade som bostäder, men jag hoppas att inte alla
användes för det ändamålet, eftersom många hade stora springor mellan brädorna
och saknade tak. Kåkarna låg som minimala kvarter i ett förvånansvärt ordnat
rutnätverk som på sina ställen var så tätt att det var svårt att passera mellan
dem. Fortfarande iklädda bara baddräkter och med bara flipflops mellan oss och
den lerblandade sopmassan passerade vi höns, getter och grisar som vandrade
omkring och sökte efter mat. Barnen beundrade vår hudfärg och undrade varför vi
inte hade några kläder på oss, och när vi passerade några kvinnor som arbetade
med att torka fisk började hela sällskapet skratta åt oss. Ett par äldre
kvinnor vi mötte tecknade argt åt oss att klä på oss och C och jag fick väja
för männens händer. Till en början försökte jag hälsa tillbaka på alla som
hälsade på mig och vara vänlig, men allteftersom reaktionerna på vårt tåg genom
byn blev obehagligare koncentrerade jag mig bara på att inte snubbla och att
komma bort så snabbt som möjligt. Till slut kom vi tillbaka ner till stranden,
och den äldre mannen pekade ut slottet som låg ytterligare minst en halv
kilometer bort. Här höll också M med mig och C om att det fick räcka, och när T
tagit bilder på slottet på avstånd vände vi om.
Vi insåg att vi inte heller från
det här hållet skulle lyckas ta oss över klipporna, så vi var tvungna att gå
tillbaka in i kåkbyn vars invånare nu skrattade ännu mer och en man lade sin
arm om min hals och vägrade släppa fast jag bestämt bad honom göra det
upprepade gånger och han uppenbarligen förstod engelska. Tillbaka ute på
stranden igen gick vi ut i vågorna för att skölja av våra fötter innan vi började
jogga tillbaka. C och jag var ganska sura och skakade, men det var skönt att få
springa i sanden igen. Barnen på stranden var glada att se oss igen, och de
sprang med oss några tiotals meter. Vi mötte några av de andra utisarna som
sade att vi skulle åka snart och gick tillbaka med dem. Q från Storbritannien
visade oss en massa krabbor som han upptäck på en klippa. De sprang omkring
precis vid vattnet.
Sanden blev väl det som
slutgiltigt tog död på min kamera, som krånglat redan i några dagar. Först
öppnade den sig inte längre och nu sätter den inte ens på sig såpass att jag
skulle kunna få ut bilderna ur den, men jag försöker skaffa en ny kamera så
snabbt som möjligt.
I bussen åt vi upp resterna från
frukosten, som fortfarande var goda. Hemresan var omkring 5 timmar lång, men de
flesta sov inte på grund av den höga musiken och kommittémedlemmarnas högljudda
gräl på twi (som verkade vara om vilka låtar som skulle spelas), men jag fick
låna T:s dyna (han hade väl lite dåligt samvete för att ha dragit med mig in i
den där kåkbyn) och slumrade lite.
Ett verkligt lyckat veckoslut,
trots sina mångahanda inslag.
Några av våra favoritlåtar i bussen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar